Några ord om att vara Aspergerförälder

Jag åker skidor i en annan tid. Längtar till fjällen.

Min son, som har Aspergers syndrom, är fantastisk med sin snabba hjärna och sin absoluta intuition. Greta Thunbergs berömda citat är talande: ”Om jag inte hade haft Asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”

Min son bryr sig inte om vad andra tycker. När han vet vad han känner finns det ingen som kan övertyga honom om motsatsen.

Som förälder är det ändå svårt att veta om jag gör tillräckligt för att till exempel få honom att prova nya maträtter. ”Mina barn har minsann fått äta vad som serveras” säger folk titt som tätt. Jag tänker att de inte förstår, att de inte har mött ett barn som mitt. 

Min grundtanke är att det viktigaste är att han äter. Om han då vill varva samma två-tre rätter dag ut och dag in så får han väl göra det. Man måste välja sina strider.

Det tråkigaste – för mig – är att ju äldre han blir, desto mindre road blir han av av att resa. Han vill helst inte lämna stadsdelen där vi bor. 

I julas vägrade han att följa med till den intressanta robotutställningen på Tekniska museet med motiveringen att han inte orkade åka genom stan och vara bland många människor. En gång i tiden älskade han Tekniska museet och han är intresserad av robotar, så jag blev lite besviken över att han inte följde med.

Samtidigt är det väl inte helt ovanligt att en tolv och ett halvt-åring inte vill följa med sin familj på utflykt när möjligheten finns att spela online med kompisar.

Men jag har ändå funderat på det han säger om att han tycker att det är jobbigt med mycket folk. Jag förstår det väldigt väl på vardagsmorgnarna när det känns som om alla intryck blixtrar emot en: Stressade tunnelbaneresenärer, skrikande vagnshjul, gatumusikanter, tiggare, reklambudskap… Det kan vara svårt att sortera, särskilt om morgonen hemma har varit stressig. Då vill jag bara sätta på skygglapparna och stänga av alltsammans. Och det sägs ju att autistiska hjärnor har svårt att sortera intrycken. För dem är omvärlden kanske alltid som min när jag är som mest stressad.

Nyligen lyssnade jag på ett utmärkt avsnitt av Kropp & själ i P1 som handlade om huruvida Asperger/högfungerande autism är en superkraft eller en funktionsnedsättning. 

Paula Tilly sa bland annat i programmet att hon inte har något behov av att vara social. 

När det gäller det sociala är jag nog ganska neurotypisk trots att jag är introvert. Jag blir rastlös när inget händer. Då bara måste jag ut bland folk. Däremot vill jag umgås med människor som jag litar på, människor som ger mig energi. Ytliga sociala tillställningar, eller tillställningar där jag inte vet om jag kommer att hitta någon att prata med, kan jag hitta ursäkter för att undvika.

Jag är också väldigt förtjust i att resa. När barnen var yngre reste vi en del, men det tycks bli svårare nu när sonen är äldre. Frågan blir om det är värt att tvinga med honom, eller om vi ska låta honom vara hemma med sin mormor som inte heller är så förtjust i att förflytta sig?

Det lär väl bli ännu en sommar då vi gör aktiviteter som är anpassade till hans intressen, typ något ställe där det finns ett nöjesfält (för där orkar han visst med alla intryck!).

Just nu, när det är sportlov, avundas jag alla som är i fjällen och åker skidor, men eftersom jag är den enda i familjen som längtar till fjällen har jag i princip gett upp mina försök att komma dit. Vi var där när sonen var yngre och han blev arg för att han inte kunde åka skidor direkt. Han har svårt att finna motivation när han upplever att något är svårt. Troligen har han också lite svårt med motoriken.

Det är enklare att vara hemma, ta lillasyster till museer och låta sonen sköta sitt. Få ut honom på någon promenad, kanske på bio. 

Mina egna behov får jag tänka på senare.

Share

2 reaktioner på ”Några ord om att vara Aspergerförälder”

  1. Barnbacken på Skalet:). Så bra skrivet. Som lärare funderar jag dagligen om vad som är vad. Oftast måste man pusha ungdomar till det mesta, men när bör man inte pusha? Jag är som lärare lite annorlunda då jag gillar att ta med mina elever utanför klassrummet t ex till museer. Men alla elever gillar inte det. Hur gör jag då? Osv….

    1. Hej Ann! Ja det är ju en balansgång… jag är full av beundran inför hur ni lärare måste ta hänsyn till alla olika behov! Ibland tycker min son det är kul med museum när kompisarna är med. Eller han följer i alla fall med för att de gör det och han inte har några alternativ. Om du har elever som absolut inte vill kanske de kan få alternativa uppgifter? Och min son har oftast mer respekt för var lärarna säger än vad vi säger… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.