En essä om tid, del 2 av 3

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, en av de böcker som påverkat mig mest.

Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.

Momo eller kampen om tiden

Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.

I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv. 

När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag. 

Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet. 

Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”

Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor. 

Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.

(Momo eller kampen om tiden, s. 82).

Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)

Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.

När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar. 

Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film. 

Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.

Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.

Bilderböcker om tid

Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna. 

Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt. 

Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt. 

Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.

Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: 

BIld från Natur & Kultur.

samtidigt som Adjan tappar en tand
står en pappa och tröstar sin dotter
samtidigt som Pia matar en and
läser Hanuko ut Harry Potter

Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.

I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.

Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk. 
Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem. 
”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.”
Fast det är inte sant. Det vet jag.
Tiden går alltid lika fort.
Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.

Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.
Inte ens om man verkligen vill.

Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!

Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt: 

Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag. 
– Kan du stanna! skriker mamma till klockan. 
Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.

En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.

Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel: 

– Har du tid att tänka lite på tid?
– Öhhhh
(kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm)
– Ja! Jag vill. Jag tar mig tid.
– Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid.
– Hallå! Vi har fritid. Vi vill.

I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?

Törnrosa sov i 100 år.
Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.


Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:


Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.


Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.

Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!

Share

3 reaktioner på ”En essä om tid, del 2 av 3”

  1. Jag läste om Momo för några år sedan och blev verkligen tagen över hur före sin tid den ändå är, dvs när den resonerar kring vårt användande av tid och vad vi slösar bort den med. Och det gjorde mig rätt ledsen att inse att vi inte har lärt oss något av boken. Vi slösar bort tiden på oviktiga saker mer än någonsin idag.
    Din essä om tid är för övrigt riktigt intressant. Vi borde prata vidare om detta nästa gång vi ses!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.