Mitt manus är klart (tror jag) – och en essä om tid

Jag kan idag fira att jag är färdig med mitt ”tidsmanus”! Ja, så färdig jag kan bli just nu i alla fall. Man vet nog aldrig när man är riktigt klar, men en dag är det bara att bestämma sig.

Flera personer har läst: kurskamrater, lärare, sambo, författarvän och, inte minst, min son. Angelica Öhrn, författarvännen, var stenhård vid den sista läsningen. Det tog några veckor innan jag orkade bearbeta allt. Men det är bra med vänner som vågar vara ärliga, annars är risken att förlagens omdömen blir en chock.

Parallellt med manuset fick vi i uppgift att skriva en essä när jag läste Kreativt skrivande 3, Linnéuniversitetet. Det blev en lång text som svävar ut en del (så går det när man måste skriva femton A4 för att få godkänt). Jag funderade på att skicka den till en tidning men den aktuella kroken var inte helt tydlig. Därför ska jag publicera den här på bloggen, uppdelad i mindre delar så att det inte blir så mastigt. Jag lägger upp del 2 om några dagar! Här kommer del 1.

Har du tid?

I mars beslutade EU-parlamentet att de ska stödja ett förslag om slopad övergång mellan vintertid och sommartid. Om något år kommer vi med andra ord inte behöva stiga upp en timme för tidigt på våren men heller inte få en extra sovmorgon på hösten. Utifrån ett hälsoperspektiv kan detta vara bra för många. ”Det är rent av så att risken för stroke och hjärtinfarkt är lite högre dagarna efter den artificiellt förkortade natten på våren”, läser jag i en artikel i tidskriften Forskning och framsteg.

För mig är detta beslut en utmärkt gestaltning av att klocktiden är en konstruktion. Jag tänker annars på tiden som något vi inte kan styra över eftersom de flesta av oss inte kan bestämma när vår tid är slut. När någon föds eller dör brukar klockslaget anges, och jag har alltid sett dessa klockslag som något större än oss själva. 

Själv föddes jag klockan 05.11 den elfte i elfte, och jag har hela mitt liv funderat över vad alla dessa elvor kan betyda. Men detta ska inte bli en essä om numerologi. Den ska handla om tid, med inriktning mot berättelser som filosoferar kring tiden på olika sätt.

Tidszoner beror inte enbart på parlamentariska beslut utan på jordens rotation runt solen. Att flyga från Finland till Sverige tar en timme. När du landar är det som om ingen tid har gått eftersom Finland ligger en timme före Sverige. Du flyger klockan nio och landar klockan nio. Hurra, du har vunnit en hel timme, åtminstone i teorin. 

Joan Didion skrev i sin bok Ett år av magiskt tänkande om när hon fick besked om att hennes man var död i en hjärtattack. En av hennes första tankar ska ha varit att han ännu inte hade dött i Kalifornien, eftersom delstaten ligger i en tidszon tre timmar senare. Den idén har jag burit med mig sedan jag läste boken. Didions tanke är på ett sätt trösterik men visar också vilken mänsklig konstruktion vår klocktid är.

Under stressiga morgnar, då tiden går alldeles för snabbt, händer det att jag ifrågasätter hela idén om klocktid. Då undrar jag om livet var enklare förr, då solen styrde människans dygn. Jag tänker mig att människorna levde mer i samklang med naturens rytmer. Det är något väldigt onaturligt att väckarklockan skräller igång kvart över sex på morgonen även när det är kolmörkt ute. 

Och även om klockorna styr oss, kan vår upplevelse av tid variera stort. Har man roligt går tiden fort, har man tråkigt segar den sig fram. Det där lär vi oss redan som barn. Själv letar jag ständigt efter tecken på tidens relativitet. 

Min relation till tiden blev ännu mer komplicerad när jag blev förälder. Jag tvingades bli en tidväktare som styr och ställer med barnen för att de ska genomföra rutiner på bestämda klockslag – från de förhatliga morgnarna då skolan envisas med att börja klockan åtta, till kvällarna då det gäller att komma i säng för att inte nästa morgon ska bli lika kaotisk. Mitt äldsta barn, som oftast högaktningsfullt struntar i klocktiden, är den person som har inspirerat mig mest till denna essä.

Tågtidtabellen förändrade klockan

Med industrialismen kom de mekaniska klockorna, men enligt den idéhistoriska boken Den kupade handen av Bosse Sundin (1991/2006) byggdes klockor redan under antiken. Dessa klockor hade inte som främsta syfte att mäta tid. Komplicerade kugghjulsmekanismer skapades för att återge astronomiska data och mäta himlakroppars rörelser.

En teori är att de första tidmätningarna gjordes i kloster, i syfte att befästa de speciella rutiner som upprepades varje dag, då tiden skulle delas mellan arbete, studier, bön och sömn. 

Bosse Sundin citerar också den amerikanska sociologen Lewis Mumford som hävdade att klockan är den moderna industriålderns nyckelmaskin:

… här var ett nytt slags maskin, i vilken kraftkällan och kraftöverföringen var av sådant slag, att de garanterade en jämn ström av energi genom verket och möjliggjorde regelbunden produktion och en standardiserad produkt.

Den standardiserade produkt som Mumford syftar på är timmen – och senare även minuten och sekunden.

Den standardiserade tiden blev något abstrakt som löper oberoende av naturen, oberoende av växlingar mellan ljus och mörker, mellan vinter, vår, sommar och höst. Den mekaniska tiden flyter utan att påverkas av människans och naturens organiskt framvuxna rytm. Klockan (…) härskar över dagen från det ögonblick man stiger upp till dess man går till sängs.

Med de elektriska lamporna försvann alltså naturens rytm. Mumford skrev:

Uppfattar man tiden, inte som en följd av erfarenheter, utan som en samling timmar, minuter och sekunder, uppstår vanan att räkna tid och spara tid. Tiden antog karaktären av ett slutet rum. De kunde delas och den kunde fyllas ut, den kunde till och med utvidgas genom att man uppfann arbetsbesparande hjälpmedel. Den abstrakta tiden blev den nya ramen för livet. Till och med de organiska funktionerna reglerades av den. Man åt inte när man kände sig hungrig utan när man fick befallning av klockan, man sov inte när man var trött, utan när klockan tillät det.

Fram till mitten av 1800-talet hade varje ort sin egen lokala tid som utgick från att klockan var tolv när solen stod som högst. Arbete utomhus anpassades efter solljuset och andra aspekter som när korna skulle mjölkas och när daggen hade gått ur gräset. Sedan kom det elektriska ljuset och förändrade möjligheterna att använda tiden, men det var järnvägsnätet som ledde till beslutet om en gemensam normaltid. Tågtidtabellerna blev alltför svårhanterliga när varje ort hade sin egen lokala tid.

Enligt den tidigare nämnda artikeln i Forskning & Framsteg infördes sommartid i Sverige första gången 1916, mitt under brinnande krig. Tyskland hade bestämt sig för att ställa om klockorna för att spara in på belysningskostnader, något som bland annat störde telegrafförbindelserna. Sverige, Norge och Danmark förhandlade tillsammans och bestämde sig för att införa samma tidsomställning. Det blev inte populärt, och försöket gjordes inte om året därpå. Det dröjde några år med olika vändor innan de beslut fattades som ledde till dagens tideräkning, den som alltså är på väg att revideras ännu en gång.

Nog om byråkrati. I nästa inlägg ska jag skriva om tid ur ett mer filosofiskt perspektiv.


Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.