Behövs ensamheten för skrivandet?

Bro i Gävle
Jag hann med en lunchpromenad i Gävle. Solen sken, det kändes som en evighet sedan sist!

Ikväll är jag i Gävle. Äntligen har jag fått ro att jobba med mitt alltför försummade bokmanus. Både på tåget hit och nu ikväll, på det spartanska hotellrummet, har jag haft flitiga skrivpass. Jag skriver uppenbarligen bäst när jag inte har möjlighet att göra något annat. 

En annan bra skrivstund är när min dotter är på gympa. Då sitter jag i en tråkig vänthall, ibland omgiven av barn och deras föräldrar. Men jag stänger av deras ljud och skriver på, ibland på datorn, ibland för hand.

Det är mycket svårare att skriva på vardagarna, på kontoret. På kontorstid känner jag ofta att plikterna med betalda jobb kallar. Denna pliktkänsla är ofta en källa till stor frustration, men just nu, när jag faktiskt har skrivit lite, känner jag mig rätt nöjd.

Jag måste erkänna att jag är mycket förtjust i att bli anlitad till jobb som innebär resor och nätter på hotellrum, då får jag en paus från de stressiga tjatmorgnarna. Efter dessa pauser blir jag en snällare och mer tålmodig mamma.

Men det är ovant att vara ensam med sig själv! Och skrivandet är inte precis lustfyllt, det är mer som ett inre tvång. Emellanåt läser jag om hur ensamt författaryrket är. Kanske behövs ensamheten om du ska få något gjort. Kanske är min brist på ensamhet en anledning till att jag får alldeles för lite skrivet.

Som jag har skrivit tidigare läser jag Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet just nu. Skrivarkurser är mitt sätt att få deadlines och ha någon som väntar på min text. Nästa deadline är 10 december och jag måste fortfarande få ur mig minst fem sidor till dess. 

Jag har alltså fyra gympalektioner på mig.

(Anledningen till vistelsen i Gävle är den här konferensen).

Gatukonst i Gävle
Gatukonst i soligt Gävle.

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.