Mina tips för att bota scenskräck

Fatima Bremmer och Marja Beckman
Så här glad brev jag av att moderera ett samtal med Fatima Bremmer! Foto: Susanna Kumlien

Jag hörde sägas att en del människor är mer rädda för att tala inför folk än för att dö. Därför vill jag berätta hur jag har botat mig själv från den värsta scenskräcken. 

Härom dagen var jag moderator/intervjuare vid ett författarsamtal med Fatima Bremmer på JMK, Stockholms universitet. Jag var där i egenskap av styrelseledamot i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet, och det var jag som hade drivit igång författarsamtalet med Fatima eftersom jag tyckte mycket om hennes bok ”Ett jävla solsken” och hade träffat henne när jag jobbade på Svenska Dagbladet för tio år sedan.

Det är nog svårt för dem som inte lider av scenskräck att förstå vilken utveckling jag har gått igenom. I många år var jag en person som noga undvek att tala inför folk eftersom framträdanden var så traumatiska när jag gick i skolan. På EPALE-bloggen beskrev jag känslan så här: ”Allas blickar riktas mot mig. Hjärtat skenar och strupen snörs åt. Som i ett töcken hör jag mig själv svamla fram något som bara vagt påminner om det jag hade planerat att säga. Det enda jag vill göra är att lämna scenen så fort som möjligt.”

Biologisk förklaring

Det här har jag skrivit förr, men alla kanske inte har läst: När jag läste Susan Cains bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” (2013) fick jag en aha-upplevelse och kände stor lättnad: Det fanns en biologisk förklaring till att det var så svårt för mig att tala inför folk! Enligt Cains efterforskningar har introverta personer vidöppna informationskanaler som lätt blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler och tar inte in allt i rummet på samma sätt. 

Att vara introvert och blyg är inte samma sak, men när jag var liten var jag båda. Jag mötte ofta vuxna som inte kunde dölja sin irritation över att jag var så tyst och tillbakadragen. Förmodligen hade dessa vuxna aldrig varit blyga själva, eller så hade de glömt hur det var. 

Det är lätt att tänka att ett barn är tyst av ointresse. När jag själv möter ett blygt barn måste jag backa bakåt och minnas den förlamande känslan av att inte våga prata.

Vad var jag rädd för? Att säga något fel, tror jag. Att vara fel, inte duga. Att inte förstå koderna och bli utdömd. Det kan låta dumt nu, men det har faktiskt tagit över 40 år för mig att sluta bry mig om vad andra tycker.

Var påläst och ha självdistans

Vad har då förändrats? Varför vågar jag ta mer plats nu, i mogen ålder? Jag prövar att lista några svar:

  • Jag är påläst. Det är viktigast av allt. Enligt Susan Cain är extroverta ofta bättre på att improvisera och tydliggöra sina kunskaper medan vi introverta behöver förbereda oss mer, trots att vi egentligen kan minst lika mycket om ämnet. Därför ser jag alltid till att kunna mitt ämne så pass bra att jag kan prata obehindrat om det. 
  • Jag har tränat. Ett tips är träna på att tala inför inför välvilliga vänner eller arbetskamrater, eller att gå en kurs. Själv fick jag mycket träning under min yh-utbildning på Nackademin (marknadskommunikatör inom sociala medier) där vi var tvungna att tala inför de andra efter varje grupparbete. Det var inte alltid roligt, men det gav rutin.
  • Jag försöker ha självdistans. Jag är över 40 och bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig. Jag behöver inte vara snyggast och bäst på allt, jag duger ändå. Så försöker jag tänka (men misslyckas ibland).
  • Jag tänker: vad vill publiken ha? Detta har också med självdistans att göra. Jag tänker att 99 procent av personerna i publiken struntar fullständigt i vem jag är. De är alldeles för upptagna av sig själva och är där för att lära sig något för sin egen utvecklings skull. 
  • Jag kan inte allt, och det är ok. Jag har just nu några uppdrag som cirkelledare på ABF, som en del i min ”självterapi” mot scenskräcken. Där kommer ständigt nya utmaningar eftersom publiken består av vuxna människor som kan mycket, ibland mer än mig. Då måste jag försöka hitta saker jag kan lära dem. Jag får skärpa mig och vara ödmjuk. Kan jag inte svara på en fråga får jag helt enkelt säga ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det till nästa gång”. Då kan det svida lite i ”duktig flicka”-reflexen och jag kan tänka att jag inte var kunnig nog. Men jag försöker tränga undan den sortens känslor.
  • Återhämtning. Jag måste också se mina begränsningar. Jag är en känslig  och introvert person och behöver därför vila upp mig efter den här sortens framträdanden. Det måste jag tillåta mig själv.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa någon! Sist men inte minst har jag lovat mig själv att aldrig bli irriterad på ett blygt barn. Jag får aldrig glömma vem jag var.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.