Julia Cameron lyckas fånga upp mig just där jag är i min process. Jag har nu läst det sista kapitlet i ”Lev kreativt” (jag valde att läsa i den nya upplagan), och ser att jag skulle ha klarat kursen på 90 dagar, men nu är det dag 106. Jag sköt kanske medvetet fram tiden lite för att jag inte ville avsluta kursen.

I detta kapitel skriver hon att hon ofta säger åt sina elever att ägna sig åt en hobby, till exempel trädgårdsarbete. ”När en människa är panikslagen över att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet genom att plantera om växter i större och bättre krukor.”

Träffande nog står jag i kö till en kolonistuga på Södermalm, Eriksdalslunden. Jag ställde mig där 2012 när mitt yngsta barn var bebis och jag läste ett reportage om en kvinna som hade en stuga där. Eftersom kötiden är minst 10-15 år tänkte jag att det skulle bli perfekt för mig – vid det laget är mina barn tillräckligt stora för att jag ska ha tid att vara på lotten. Jag ser framför mig hur jag gräver i jorden och sedan går in i stugan, gör kaffe och skriver.

Panikkänslan som hon skriver om i första stycket känner jag alltför väl igen. Jag har haft en ganska mörk period av självtvivel och oro över framtiden och pengarna. Det brukar alltid ordna sig, men just nu lever jag med en känsla av att jag har lagt in väldigt mycket energi, först i att vidareutbilda mig och sedan i att  kontakta nya potentiella uppdragsgivare, men inte fått tillräckligt med utdelning. Kanske spelar vinterkylan in, men det känns som om jag kämpar mig uppför en isig backe.

I veckans uppgifter finns ”6. Välj en Gudburk. En vad? En burk, en låda, en vas, en behållare. Något som du kan stoppa ner din rädsla, dina förhoppningar, dina drömmar och dina ängsliga tankar i.”

Hon skriver också: ”När du blir ängslig ska du komma ihåg att din ängslan ligger i burken – ’Gud har den’. Gör sedan nästa sak.”

Det fick mig att associera till mina ”Worry dolls”. Det är en skojig pryl som jag köpte i en underbar butik i Vancouver för tretton år sedan. Worry dolls (orosdockor) är små, handgjorda dockor från Guatemala. Du berättar om din oro för dem och lägger dem sedan i en ask som du lägger under kudden. Efter en natts sömn ska dockorna ha tagit bort det du oroar dig för.

Nu berättade jag för dockorna om mina rädslor som hämmar min kreativitet. Jag hoppas att dockorna tar bort oron i natt.

Jag känner mig inte färdig med boken. Jag kommer att fortsätta med morgonsidorna och jag kommer att bläddra tillbaka och fortsätta med övningarna. Kanske skriver jag inte längre om Cameronkursen varje vecka i fortsättningen, men min process är långt ifrån slut. På återseende!