Skriv-julkalender på Facebook inspirerar

Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.

Det fjärde kapitlet i Julia Camerons bok ”Hitta din kreativitet” heter ”Återerövra din integritet”. I detta kapitel blir jag förbjuden att läsa! Jag har inte riktigt möjlighet att följa förbudet; jag läser i jobbet och läser för mina barn på kvällarna, och jag är osäker på om ett läsförbud skulle ge mig något just nu.

Jag har skrivit morgonsidorna alla dagar utom i dag (men dagen är inte slut). Kanske är syftet med läsförbudet att frigöra tankar…

I viss mån har jag kommit längre i min kreativa process än Camerons typiska läsare. Jag skapar redan, men är otålig över att jag aldrig orkar bli klar och nå min fulla potential. Och övningsuppgifterna i detta kapitel, till exempel att beskriva sig själv som gammal respektive som barn, är tankar jag har jobbat med länge (jag skrev om det här).

Dessutom har veckan varit intensiv och jag har nu många intryck att bearbeta. Jag har varit i Helsingfors ett och ett halvt dygn, på möte med NVL (se mitt förra inlägg), och jag har varit på kurs för föräldrar på Aspergercenter. Kursen gav en hel del insikter och inspiration (jag uppskattade särskilt att höra två vuxna ”Aspergare” från Ågesta folkhögskola berätta om hur de fungerar).

Skrivarkalender sätter igång hjärnan

Därför har jag letat inspiration på andra håll än i Cameons bok. Jag fick ett strålande tips av min journalistkollega Inna Sevelius: Att följa Skrivsprångets julkalender på Facebook. Där får följarna en skrivuppgift per dag. Vi skriver i kommentarsfältet. Den som skriver alla 24 dagar får en julklapp. Jag kände inte till sidan förrän Inna tipsade mig den 7 december, så någon klapp kan jag inte hoppas på, men detta känns ändå som en lagom bra utmaning för att komma igång med tankarna. Jag gör en sport av att skriva något utifrån den första tanke jag får, och inte redigera texten alltför mycket.

Här är tre av mina bidrag hittills:

SKRIVLUCKA DAG 8

Uppgift: Apparaten. Hen hade inte kunnat motstå den. Att detta ens var möjligt. Men så stod det faktiskt i bruksanvisningen. Det var bara att vrida på rätt reglage och så… Skriv minst en mening och och max fyra meningar.

Jag skrev:

… skulle de aldrig mer behöva ha panikslagna morgnar för att hinna i tid till skolan. Det var bara att vrida ner alla reglage till 0 så saktade tiden av i tio minuter. Det var tillräckligt för att hinna hitta gömda vantar, nycklar och annat som gjorde att de alltid kom försent. Men professor Elva hade varnat dem: de fick absolut inte sakta in tiden mer än tio minuter. Det kunde störa balansen i universum.

SKRIVLUCKA DAG 9

Uppgift: En harkling i en mikrofon. Sorlet dämpas. En person tar till orda. Platsen bestämmer du själv. Det kan vara ett meddelande från tågpersonalen, ett tal, ett utrop i en högtalaranläggning… Skriv minst en mening och max fyra meningar.

Jag skrev:

”Tåg mot ingenting! Jag måste tyvärr meddela, att om ni inte varit uppmärksamma och observerat att det stod ’Ingen påstigning’ på detta tåg, och om ni inte heller lyssnat till de upprepade ropen i högtalaren där vi tydligt meddelat ’Ingen påstigning på detta tåg’, har ni inget annat val än att följa med till Ingenting. Slut på meddelandet.”

SKRIVLUCKA 10

Uppgift: En auktion, ett museum, en marknad, en loppis… På den plats du väljer ska det finnas många föremål men bara ett är speciellt intressant… Den här gången ska du skriva minst två meningar och max fem meningar. Det ska också finnas med ett frågetecken i din text.

Jag skrev:

Emily stirrade på dockan på loppisbordet och darrade.

”Mår du inte bra?” frågade Wilma.

”Hur kom den hit? Det är ju dockan som gjorde att farbror Elmer föll ner för trappan och bröt nacken”, sa Emily och tog stöd mot systerns axel för att inte falla omkull.

Share

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share

”Vreden är en mycket lojal vän”

Graffiti i FittjaVecka 3 på min #Cameronkurs började inte så bra. Jag brottades med frustration över min oförmåga att bli klar med något vettigt, följt av den mest skamfyllda känslan av alla: avundsjuka gentemot dem som har lyckats. Ja, ni är säkert många som har varit där (hoppas jag).

I kapitel 3 i Julia Camerons bok står det att jag kommer att känna VREDE den här veckan. Sedan förklarar hon att ”vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.
Fienden heter slöhet, likgiltighet och uppgivenhet. Inte vrede. Vreden är vår vän. Ingen trevlig vän. Ingen finkänslig vän. Men en mycket, mycket lojal vän (…). Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”

Tänk om alla arga och frustrerade människor på vår jord kunde analysera sin vrede bättre och använda den till något positivt istället för att hata, tänker jag då. Men det är inte det jag ska tala om nu.

gatukonst i Fittja
Bland uppgifterna i tredje kapitel finns exempelvis:

– Beskriv ditt barndomsrum

– Fem egenskaper du tyckte om hos dig själv som barn

– Titta närmare på dina vanor.

– Gör en lista på vänner som ger dig näring.

– Skriv upp fem personer du beundrar.

– Skriv upp fem personer som du hade velat träffa, men som är döda.

– Jämför de två sista listorna. Titta efter – vad är det du egentligen tycker om och beundrar?

Jag kände mig inte helt träffad av uppgifterna och gjorde några av dem lite halvhjärtat, men en sak noterade jag: De personer jag vill träffa är inte alltid samma som jag beundrar. Jag beundrar många författare, till exempel Margaret Atwood och Åsa Moberg, men det vete fan om det är så viktigt att träffa dem. Jag nöjer mig med att läsa det de skriver. Jag skulle hellre träffa döda släktingar igen, exempelvis min farfars svägerska Kaj Beckman, eftersom jag tror att hon skulle ha större intresse av mig med tanke på att hon var min släkting. Jag är inte så mycket för den där idolgrejen egentligen utan föredrar samtal på en jämlik nivå.

Jag har skrivit morgonsidorna varje dag – fast vissa dagar har det blivit kvällssidor. Jag har inte alltid skrivit tre sidor, men något har det blivit, och nu är min första anteckningsbok full.

Jag har också gjort en konstnärsträff! Eftersom mitt manus delvis utspelar sig i en miljonprogramsförort gjorde jag ett studiebesök till Fittja och Hallunda. Jag åt lunch på Mångkulturellt center i Fittja, det var jättegott och fint. Där var jag i sällskap av en mängd andra kulturtanter i olika åldrar, och det är ju vi som ska rädda världen.

Jag fick inspiration. Bilderna är från gatukonsten i området.

Share