Att vara introvert och söka jobb

Klipp från Susan Cains TED Talk
Klipp från Susan Cains TED Talk.

Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.

Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten. 

För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har. 

En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta. 

Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck. 

Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk. 

Läs också: ”Ut ur den introverta garderoben”.

Så blir du en bra chef

Nyligen fick jag frågan hur en chef ska vara för att jag ska trivas med ett jobb. Jag svarade något svamligt att jag önskade mig tillit och tydlighet. 

Väggklocka
Titta inte på klockan, titta på resultaten!

Det är lättare att säga vad jag INTE vill ha, så jag ska berätta en väns historia. Vännen hade en chef, som i sin tur arbetade på uppdrag av högre chefer vars syn på medarbetarna på ”golvet” i princip var att de bara ville fuska med arbetstider och göra så lite som möjligt. Cheferna såg aldrig att dessa anställda hade ett av de bästa ryktena i sin bransch för att de var så professionella och gästfria gentemot organisationens utländska gäster. Cheferna berömde aldrig och uppmuntrade aldrig. De lyssnade aldrig på medarbetarnas kunnande när det gällde till exempel rekryteringar av nya kollegor eller annat som de som dagligen var ute i verksamheten kunde bäst. 

Det blev en ond cirkel. Medarbetarna blev mindre lojala och många sökte sig därifrån. 

Men nu skulle alltså den här mellanchefen sluta. Sista dagen fikade de, men medarbetarna satt vid ett bord och ledningen vid ett annat. De sa inte ens hej då till chefen på dennes sista dag. 

Jo, en av medarbetarna bestämde sig för att knacka på chefens dörr och vara lite trevlig. Säga hej och lycka till. 

Chefen reagerade genom att titta på väggklockan och säga: ”Du ska väl inte gå ännu? Klockan är bara tio i fem!”

Vad är det för sätt, undrar jag, när en människa anstränger sig för att vara schysst? Jag har alltid tyckt att det verkar otacksamt och ensamt att vara mellanchef, då du inte längre kan vara ”kompis” med dem du arbetsleder, men å andra sidan – handlar inte det om inställning? Som chef ska du naturligtvis se till att dina medarbetare uppfyller ledningens mål, men jag är övertygad om att de gör det bättre om de känner sig uppskattade och respekterade för sitt kunnande. Om de får känna att du litar på dem och inte tittar nitiskt på klockan utan på resultaten. Är det någon som uppenbarligen inte gör sitt jobb kan man ta det med den personen, inte vänta sig att alla har som högsta mål att smita undan så mycket de kan? Det är min bestämda övertygelse att de flesta vill göra ett bra så bra jobb som möjligt och att de blir lojala av att känna att deras insatser uppskattas. 

Sist men inte minst: den här sortens hierarkier känns otroligt omoderna. Ändå existerar de på många arbetsplatser. Så för att återgå till ursprungsfrågan om hur jag vill ha en chef: jag blir mest lojal av engagerade arbetsuppgifter, tydliga mål, frihet under ansvar, regelbundna uppföljningar, möjlighet att bolla och diskutera, och uppmuntran. 

Att bry sig för mycket

Lina Limans Konsten att fejka arabiskaMin sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!

Flickors autism upptäcks inte alltid

Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.

Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.

Överdos av empati

Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”

Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).

Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.