Det hände när jag skapade en Facebooksida

Facebookstatistik
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.

Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.

I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!

Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?

Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.

Att det är skillnad mellan 70-talisters och 90-talisters syn på personligt varumärke blev jag tydligt varse om när jag läste till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin.

Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.

Klickstatistiken flerdubblades 

Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.

Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.

Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.

Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!

Inlägg om fritt skrivande går bäst

När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?

Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.

Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.

En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.

Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.

Relaterat:

Min personliga sociala medie-strategi

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Aspergers i familjen

En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.

Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.

Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.

Sedan kom ett barn…

Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.

Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!

Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.

Nöjd med diagnosen

Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.

Jag hoppas att det fortsätter så.

Aspergers syndrom, universum och allt annat (bok)
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.

Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).

Att ångra en diagnos

Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.

Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.

Inte som Saga Norén

Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.

Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.

Mer läsning: ”Låt mig och Saga Norén vara konstiga