På jakt efter det som pirrar

död fågel
Foto: Pixabay

När jag gick i tvåan blev jag gruvligt avundsjuk på en tjej i min klass som hade brutit benet i skidbacken. Jag fann hennes gips och all uppmärksamhet hon fick oerhört fascinerande. Alla ville ju skriva hälsningar på det där gipset.

Jag fantiserade om att själv ha ett gipsat ben. Så vitt jag kan minnas tänkte jag aldrig på att det förmodligen gör fruktansvärt ont att bryta benet och att det är väldigt besvärligt att rehabiliteras efter ett benbrott.

I vuxen ålder har jag mött flera begåvade människor som har varit med om saker som är långt värre än att bryta benet. De har efter mycket lidande lyckats göra konst, och har direkt eller indirekt kunnat använda sina upplevelser till att beröra, eftersom de vet hur det känns. Jag vill för allt i världen inte byta med dem, men jag har slagits av tanken att mitt liv är alltför tryggt, alltför befriat från dramatik, och att jag därför inte lyckas sy ihop någon berättelse som håller ihop. Kan det vara så att den som inte bryter ihop helt istället kommer ut på andra sidan som mer vässad, mer fokuserad?

För att hitta det som verkligen berör i mitt eget berättande måste jag ta till andra medel.

I Måns Mosessons DN-intervju med Amanda Kernell, regissören bakom den hyllade filmen Sameblod, står det så här:

”– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.”

Pervesioner alltså? Vilka är mina perversioner? (Hennes är visst bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum).

Nu har jag något att fundera över. Jag inser att jag måste gräva djupare för att nå fram till min berättelse. Kanske gräva efter det som jag inte vågar erkänna för mig själv? Läskigt värre.

(Jag kan inte använda ordet perversioner i rubriken för då är det nog många googlare som blir besvikna)

Share

2 reaktioner på ”På jakt efter det som pirrar”

  1. Jag läste också den intervjun och blev inspirerad! Det var ju oerhört väl formulerat hur man skulle kunna göra för att gestalta. Och dessutom på ett väldigt personligt sätt. Till viss del tror jag att det här sker omedvetet, men genom att gräva djupare i sig själv så kan man nog bli ännu bättre.

Lämna ett svar till @marjaandrea Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.