Därför måste jag fortsätta följa mina drömmar

via GIPHY

Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?

När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.

Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.

När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…

Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?

Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!

6 tips för att bota skrivkrampen

datorskärm, gitarr
Ibland är skärmen bara blank, inte ett ord kommer ut…

Skrivkramp, prokrastinering, blockering… Kalla det vad du vill. De flesta har dagar då skrivandet går trögt. Här delar jag med mig av några knep för att komma igång med en text.

Först har jag två bastips.

  • Försök inte att skriva ”bra”. Om du inte kommer på någon snärtig ingress: skriv bara rent dina anteckningar eller tankar rakt upp och ner. När du har fått ner allt du vill säga på pränt är det tyngsta jobbet gjort och det är lättare att få en överblick av vad du ska lyfta fram i din text.
  • Skriv för hand. Det kan göra dig mer fokuserad eftersom ett tangentbord tvingar hjärnan att dela sin uppmärksamhet, mellan tangenternas bokstäver och de som växer fram på skärmen. (Läs mer här och här). En annan fördel är att texten automatiskt får en extra bearbetning när du sedan skriver in den i datorn. Omskrivningar är ofta ett bra sätt att bli av med överflödiga ord.

Mina andra tips är mer flummiga och används oftast när jag ska skriva friare texter.

  • Leta inspirationsbilder på Pinterest. Jag använder ofta Pinterest för att hitta bilder som passar den stämning jag vill skapa i texten. Även musik kan ha den effekten.
  • Drick kaffe och ät choklad – det får hjärnan att piggna till!

Till sist bidrar jag med tips som jag har fått från andra, men inte prövat än.

  • Läs något. Ta en bok ur hyllan, antingen en favorit eller blunda och ta en på måfå. Kanske kan du prova att imitera författarens sätt att skriva och på så sätt komma igång.
  • Försök att provocera dig själv. Skriv något som gör dig chockerad! Se om det kan vässa din text (detta är inget du behöver publicera någonstans om du inte vill). Jag har länge tänkt att jag borde göra detta, särskilt som jag ofta vill göra upp med min trevliga sida och bli lite vassare.

Lycka till!

Hur engagerar man sig 2017?

Gemenskap, pyssel, figurer
Pysselfigurer i i tät gemenskap. De fotograferades när de stod i Sveriges radios foajé.

En av fördelarna med att vara egenföretagare är att slippa tidsödande och icke-produktiva möten. På sistone har jag ändå hamnat i sammanhang där mötesformalia har varit viktig då det handlar om att medlemmars pengar används på ett korrekt sätt. Det är fortfarande en relativt ny erfarenhet för mig och alla formaliteter i form av paragrafer och stadgar strider emot min motivationsstyrda personlighet. Men eftersom jag är en vuxen människa fattar jag att vi måste följa reglerna ;-).

Anledningen till att jag började tänka på detta var att jag nyligen blev invald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Svenska Journalistförbundet. Det är första gången jag engagerar mig fackligt. Mitt syfte är både solidaritet med kollegor och egennytta – jag vill lära mig nya saker som att arrangera seminarier och hur påverkansarbete fungerar.

På mötet kommenterades den dåliga uppslutningen. Trots att klubben har tusen medlemmar kom bara ett tiotal. Men det ju är så det brukar vara nu för tiden, tänker jag krasst.

Det här är den andra styrelsen jag är med i – jag är också sekreterare  i min lokala hyresgästförening. Det är knappast någon rusning till mötena dit medlemmar bjudits in, trots att en majoritet av de boende i våra hus är medlemmar i Hyresgästföreningen. Senast kom, förutom styrelsen, endast en dam i 90-årsåldern som var aktiv i samma hyresgästförening för många år sedan. Hon lät förstå att uppslutningen en helt annan på hennes tid. Hyresgästlokalen var så vitt jag förstår en mötesplats för grannarna. Idag används den främst till barnkalas, vilket är ovärdeligt i ett område där de flesta trängs i smålägenheter. Lokalen är orsaken till att vi fortsätter att göra vad vi måste för att behålla lokalen. Däremot har ingen av oss intresse av att ägna alltför mycket av vår minimala fritid till att vara aktiva i Hyresgästföreningen. Vi har nästan alla småbarn och värnar om vår fritid.

Den 90-åriga damen skakade på huvudet åt vår eländigt lilla skara och frågade flera gånger vad vi skulle göra för att ”vända skutan”. Sedan gick hon hem.

Personligen hade jag inte blivit styrelsemedlem om jag inte hade blivit tillfrågad av en granne, med motiveringen att hyresvärden tar över lokalen om vi inte har en aktiv förening. När jag flyttade in i huset där jag bor undvek jag noga Hyresgästföreningens möten eftersom jag var rädd att jag skulle känna mig tvungen att säga ja till saker som jag egentligen inte ville göra. Kanske ifrågasatte jag också nyttan i att umgås med folk bara för att de var mina grannar, vad mer kunde vi ha gemensamt? Den fördomen kom dock på skam – jag har mycket gemensamt med de andra styrelsemedlemmarna.

Här är en lista på några av de troliga orsakerna till ointresset för att delta på föreningsmöten:

Egennyttan är idag en stark drivkraft som inte behöver utesluta solidaritet med andra. Men om jag ska offra min fritid måste jag få något tillbaka, till exempel möjligheten att använda en festlokal, utöva en aktivitet som jag gillar eller lära mig något som jag har nytta av. Naturligtvis kan solidariskt arbete också ge tillfredsställelse, men då måste det vara tydligt och ge ett konkret resultat (till exempel att flyktingar får hjälp).

Tid är, som också nämns ovan, en bristvara för de flesta. Särskilt föräldrar. Vi är många som jobbar mycket och pusslar och stressar och sedan är det kanske föräldraråd och annat som har med barnen att göra. För 40–50 år sedan var många kvinnor hemmafruar och jag föreställer mig att hyresgästmötena rent av kunde vara en fristad.

Sociala medier har förmodligen ersatt en del av den gemenskap som Hyresgästföreningen en gång gav. Då kanske du gick dit och småpratade för att höra det senaste om vad som händer i området. Numera finns ju Facebookgrupper för minsta lokala fråga.

Jag är inte ensam om att drömma om att hitta sätt att få människor att känna mer gemenskap, men vi kan inte upprepa det förflutna, vi måste hitta nya sätt.

Trots allt utgör föreningarna en stark kraft i detta arbete, men de måste vara aktuella och relevanta för människor idag. Vi måste sluta beklaga oss över bristen på engagemang och istället försöka hitta nya sätt att engagera folk. För engagemanget finns. Det ser bara annorlunda ut.

Det bästa med att frilansa

Dagslända, till artikel om att frilansa.
Att frilansa är att leva för dagen och hoppas att det fortsätter att gå bra i framtiden. Som en dagslända…

Det bästa med att frilansa är att kunna plocka russinen ur kakan och göra roliga och engagerande  jobb samtidigt som du slipper energikrävande tjafs och intriger på en arbetsplats. Jag har nu börjat frilansa på heltid igen efter ett och ett halvt års studier, och hittills går det bra; jag har precis lagom mycket att göra och alla artiklar jag ska skriva handlar om ämnen som känns angelägna och viktiga, hurra!

Men det är klart att jag funderar mycket på om det är hållbart och om det är värt den osäkra ekonomiska situationen – för det finns ju en stor nackdel i att inte veta om du har tillräckligt med jobb ett par månader framåt i tiden. Jag läser många annonser för jobb som verkar intressanta – men de är ju på heltid! Om jag skulle få ett sådant jobb skulle jag tvingas släppa mitt fasta uppdrag för DialogWeb, som jag känner mycket för eftersom jag har lärt mig så mycket om ämnet och känner att det är viktigt. Dessutom känner jag mig lojal mot mina medarbetare på NVL/DialogWeb eftersom de har visat lojalitet och uppskattning för det jag gör.

Jag gillar också att bestämma mina egna tider och mår inte jättebra av att jobba 9–5. Jag presterar bättre om jag får jobba ensam emellanåt och själv lägga upp mitt arbete. Det betyder inte att jag alltid vill vara ensam, men när jag sitter på en arbetsplats går alldeles för mycket energi åt att läsa av stämningen och folks humör.

I den digitala världen talas det om att vara digital nomad – att med teknikens hjälp kunna arbeta var som helst i världen. Emelie Fågelstedt skriver bra om den så kallade gig-ekonomin i denna artikel.

Skillnaden för mig som skolbarnsförälder är förstås att jag inte bara kan dra iväg närhelst det passar. Men i övrigt är det väldigt fördelaktigt att frilansa när man har barn – ingen klagar för att du kommer sent på grund av en strulig morgon eller lyfter på ögonbrynen när du går tidigt.

(Men… jag jobbar gärna deltid.  Finns det några sådana jobb där ute?)