Min personliga sociala medie-strategi

Folkets röst, talarstol
En bild från Folkets park i Malmö får illustrera sociala medier. Dotterns panna är med, apropå att dela bilder på sina barn…

 

Alla företag och organisationer har nytta av att ha en strategi för sina sociala kanaler. Tyvärr startar många kanaler bara för att de tror att de ”måste”, men det är ofta bättre att låta bli om man inte kan leverera relevant innehåll till en relevant målgrupp. Jag ska nu berätta om strategin bakom mina egna sociala kanaler.

Det kanske låter högtravande att ha en strategi för sina personliga kanaler, men jag menar att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill med sina kanaler, även om man inte jobbar med kommunikation. Sedan är det ändå svårt att hålla en totalt strikt linje eftersom privatliv och arbetsliv lätt flyter ihop i flödet. Så här tänker jag i alla fall:

Twitter @marjaandrea

Twitter är min mest utåtriktade kanal. Där delar jag artiklar jag skrivit, blogginlägg och kuraterar artiklar som jag tycker är intressanta. Mitt mål med Twitter är att bygga mitt personliga varumärke. Men Twitter är inte så tacksamt. Av mina cirka 490 följare har jag kanske träffat tjugo eller trettio i verkligheten (IRL). Några har jag blivit Twitter-bekant med (det vill säga: Vi har inte träffats IRL men det finns ett visst ömsesidigt intresse för varandras respektive verksamheter och jag försöker vårda de kontakterna).

Många inlägg får jag ingen respons alls på. Det känns ofta som om det är lite slumpmässigt när någon retweetar, gillar eller kommenterar. Jag har inte riktigt fört statistik men vet att det inte är någon större idé att tweeta efter klockan 23.

Ibland tänker jag att jag ska vara glad att engagemanget inte är större – de som är mer namnkunniga journalister får ju så många troll efter sig så fort de skriver något.

Linkedin

Linkedin använder jag till strikt arbetsrelaterade tips och inlägg och till att hålla kontakt med folk jag jobbar med, har jobbat med eller vill jobba med. Jag tror de flesta tänker likadant kring den kanalen. Jag har som mål att skriva fler inlägg där eftersom responsen är betydligt större än på Twitter. Man ser exakt hur många som sett ens inlägg och varje gång någon gillar det sprids det ytterligare. Därför är jag också generös med att gilla andras inlägg, både när de är bra och när jag vill uppmuntra någon som exempelvis har fått ett nytt jobb.

Facebook

Jag står i valet och kvalet om jag ska skapa en officiell Facebooksida. Finns det något intresse? Kommer jag att få några följare överhuvudtaget, utanför min närmaste vänkrets?

Facebook är den bredaste kanalen för de allra flesta. Där blandas mostrar med före detta chefer, partypolare med barndomsvänner. Jag delar sällan mina blogginlägg där på grund av en diffus rädsla för att uppfattas som ”spammig”. Kanske också för att jag vill dra en linje mellan mitt privata jag och mitt arbetsjag. De senaste åren har jag också minskat antalet privata inlägg och barnbilder. Jag tänker oftast efter: Är detta relevant för mina vänner? Som kommunikatör gillar jag förstås att använda sociala kanaler, men jag undviker att vara alltför privat.

På sistone har jag hört flera branschpersoner säga att unga enbart använder FB som en telefonbok och att de aldrig skriver statusuppdateringar på sin egen vägg. Däremot växer Messenger. Jag är själv definitivt mer aktiv i chatgrupper än på min FB-vägg. Jag använder också grupper på Facebook.

Instagram

Mitt Instagramkonto är privat. Det är den enda kanal där mina föräldrar finns, så när jag publicerar bilder på mina barn riktar jag mig främst till familjen. Jag har tackat nej till ett par officiella konton som har velat följa mig eftersom deras syfte uppenbarligen inte är annat än att jag ska följa tillbaka. Men sedan jag blev klar med min utbildning fick jag några följare från byråer, alltså folk som arbetar med kommunikation. Vilket dilemma! Jag har ju inget offentligt Instagramkonto utan blandar allt i mitt liv på detta konto – jobb, böcker och familj. Om jag skulle starta ett offentligt konto är jag rädd att det skulle bli en smula opersonligt och tråkigt. En del av tjusningen med Instagram är just det personliga tilltalet.

Men jag ser att exempelvis författare som har öppna Instagramkonton inte lägger ut bilder på sina barn. Jag vill ju inte att bilderna på barnen ska komma i fel sammanhang.

Kort sagt: Det är lättare för mig att ha en strategi för Linkedin och Twitter (där förekommer inga barnbilder). Om jag får en bok utgiven eller på annat sätt blir mer intressant för en bredare offentlighet kanske jag startar officiella konton på Facebook och Instagram. Men till dess kör jag väl på och är lite lagom inkonsekvent.

Läs också: Kluvenheten i att finnas på Twitter

Share

2 reaktion på “Min personliga sociala medie-strategi”

  1. Intressant inlägg. Det här är en av sakerna jag funderat på idag när jag haft min ”berömda” konferens. Twitter har jag aldrig använt och jag tror inte jag kommer att göra det heller faktiskt. Har funderat på en officiell författarsida på facebook, men det är inget jag kommer lägga tid på de närmsta 2-3 månaderna. Däremot har jag funderat på hur jag ska lägga upp strategin med instagram. Det känns som min bästa kanal just nu.
    Och så har jag funderat på det här med blogg också, men inte landat i något ännu.
    Något väldigt konkret för dagen blev att göra en spellista på Spotify för min bok som kommer i september. Den är inte färdig ännu, men ett par låtar finns som verkligen sätter stämningen för boken.

    1. Gud vad spännande med en Spotify-lista! Jättebra idé ju! Jag tänkte faktiskt på det när jag satte på musik i lurarna i morse. Att jag borde skriva mer till musik för att bli inspirerad och komma i stämning. Ja, kör vidare med Instagram – jag tycker du gör ett bra jobb där (för allas information: Angelica debuterar med en ungdomsbok om hästar och kärlek i höst och på Insta heter hon @angelica_ohrn).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *