Min personliga sociala medie-strategi

Folkets röst, talarstol
En bild från Folkets park i Malmö får illustrera sociala medier. Dotterns panna är med, apropå att dela bilder på sina barn…

 

Alla företag och organisationer har nytta av att ha en strategi för sina sociala kanaler. Tyvärr startar många kanaler bara för att de tror att de ”måste”, men det är ofta bättre att låta bli om man inte kan leverera relevant innehåll till en relevant målgrupp. Jag ska nu berätta om strategin bakom mina egna sociala kanaler.

Det kanske låter högtravande att ha en strategi för sina personliga kanaler, men jag menar att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill med sina kanaler, även om man inte jobbar med kommunikation. Sedan är det ändå svårt att hålla en totalt strikt linje eftersom privatliv och arbetsliv lätt flyter ihop i flödet. Så här tänker jag i alla fall:

Twitter @marjaandrea

Twitter är min mest utåtriktade kanal. Där delar jag artiklar jag skrivit, blogginlägg och kuraterar artiklar som jag tycker är intressanta. Mitt mål med Twitter är att bygga mitt personliga varumärke. Men Twitter är inte så tacksamt. Av mina cirka 490 följare har jag kanske träffat tjugo eller trettio i verkligheten (IRL). Några har jag blivit Twitter-bekant med (det vill säga: Vi har inte träffats IRL men det finns ett visst ömsesidigt intresse för varandras respektive verksamheter och jag försöker vårda de kontakterna).

Många inlägg får jag ingen respons alls på. Det känns ofta som om det är lite slumpmässigt när någon retweetar, gillar eller kommenterar. Jag har inte riktigt fört statistik men vet att det inte är någon större idé att tweeta efter klockan 23.

Ibland tänker jag att jag ska vara glad att engagemanget inte är större – de som är mer namnkunniga journalister får ju så många troll efter sig så fort de skriver något.

Linkedin

Linkedin använder jag till strikt arbetsrelaterade tips och inlägg och till att hålla kontakt med folk jag jobbar med, har jobbat med eller vill jobba med. Jag tror de flesta tänker likadant kring den kanalen. Jag har som mål att skriva fler inlägg där eftersom responsen är betydligt större än på Twitter. Man ser exakt hur många som sett ens inlägg och varje gång någon gillar det sprids det ytterligare. Därför är jag också generös med att gilla andras inlägg, både när de är bra och när jag vill uppmuntra någon som exempelvis har fått ett nytt jobb.

Facebook

Jag står i valet och kvalet om jag ska skapa en officiell Facebooksida. Finns det något intresse? Kommer jag att få några följare överhuvudtaget, utanför min närmaste vänkrets?

Facebook är den bredaste kanalen för de allra flesta. Där blandas mostrar med före detta chefer, partypolare med barndomsvänner. Jag delar sällan mina blogginlägg där på grund av en diffus rädsla för att uppfattas som ”spammig”. Kanske också för att jag vill dra en linje mellan mitt privata jag och mitt arbetsjag. De senaste åren har jag också minskat antalet privata inlägg och barnbilder. Jag tänker oftast efter: Är detta relevant för mina vänner? Som kommunikatör gillar jag förstås att använda sociala kanaler, men jag undviker att vara alltför privat.

På sistone har jag hört flera branschpersoner säga att unga enbart använder FB som en telefonbok och att de aldrig skriver statusuppdateringar på sin egen vägg. Däremot växer Messenger. Jag är själv definitivt mer aktiv i chatgrupper än på min FB-vägg. Jag använder också grupper på Facebook.

Instagram

Mitt Instagramkonto är privat. Det är den enda kanal där mina föräldrar finns, så när jag publicerar bilder på mina barn riktar jag mig främst till familjen. Jag har tackat nej till ett par officiella konton som har velat följa mig eftersom deras syfte uppenbarligen inte är annat än att jag ska följa tillbaka. Men sedan jag blev klar med min utbildning fick jag några följare från byråer, alltså folk som arbetar med kommunikation. Vilket dilemma! Jag har ju inget offentligt Instagramkonto utan blandar allt i mitt liv på detta konto – jobb, böcker och familj. Om jag skulle starta ett offentligt konto är jag rädd att det skulle bli en smula opersonligt och tråkigt. En del av tjusningen med Instagram är just det personliga tilltalet.

Men jag ser att exempelvis författare som har öppna Instagramkonton inte lägger ut bilder på sina barn. Jag vill ju inte att bilderna på barnen ska komma i fel sammanhang.

Kort sagt: Det är lättare för mig att ha en strategi för Linkedin och Twitter (där förekommer inga barnbilder). Om jag får en bok utgiven eller på annat sätt blir mer intressant för en bredare offentlighet kanske jag startar officiella konton på Facebook och Instagram. Men till dess kör jag väl på och är lite lagom inkonsekvent.

Läs också: Kluvenheten i att finnas på Twitter

Ser jag min målgrupp framför mig? Nja…

Flygplan som korsar vägen.
Jag flyger kors och tvärs i den här bloggen ibland.

Det här är ingen helgjuten blogg, det är jag medveten om. Ämnena spretar åt olika håll och syftet – ja, det är väl att berätta för världen vem jag är. Inte jag privat, utan vad jag kan erbjuda som skrivande yrkesmänniska.

Efter ett och ett halvt år på en utbildning i marknadskommunikation borde jag kanske fundera ett extra varv på vilka som ska läsa bloggen. Ser jag målgruppen framför mig?

Nja. Ofta skriver jag för arbetsgivare och uppdragsgivare av skilda slag. När jag skriver lite mer personligt, om särbegåvning, att vara introvert eller min farmor är en av mina önskningar att påverka såväl arbetsgivare som allmänhet att förstå värdet hos människor som inte passar in i normen. Dessa inlägg tillhörde mina mer lästa inlägg – det om särbegåvning för att jag är med i ett nätverk inom ämnet och det om farmor för att jag har släkt och vänner som känner min farmor.

Annars tänker jag att jag borde skriva fler inlägg av typen 10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande. Jag publicerade det på Linkedin också och det gick riktigt bra.

Själv läser jag mest bloggar när jag googlar efter information, samt om de delas i sociala medier. När min son skulle ha Minecraft-kalas fick jag till exempel inspiration från en blogg som jag idag inte minns namnet på. Annars läser jag mest yrkestips som jag får via mitt nätverk.

Jag borde alltså ha en tydligare strategi för den här bloggen. Kanske tänka mer på vad läsaren kan ha nytta av.

Å andra sidan heter den Ordinsamling för att den ska kunna omfatta allt mitt skrivande – från ungdomsboksmanus till Facebookposter. Jag vill fortfarande ge ut böcker. Och jag vill jobba med kommunikation. Men jag ska försöka tänka på hur jag ska göra för att bloggen ska bli mer användbar för den som inte bryr sig om vem jag är (det vill säga de flesta).

I nästa inlägg ska jag berätta om min personliga sociala medie-strategi. Tänker ni på hur ni använder era personliga kanaler?

 

Mina mål inför 2017

Platsjournalen december 2016
Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.

Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.

• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.

• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på  på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).

• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).

Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.