Vilken färg är du?

Jag är inne i en hektisk arbetstopp just nu. På torsdag avslutas kursen Projekt och arbetsmetodik med en tenta och en gruppredovisning, samtidigt som kursen Kriskommunikation redan har börjat. Dessutom har jag en bunt frilansuppdrag. Tur att jag har lärt mig att vara effektiv och fokuserad! Allt jag gör är trots allt väldigt intressant och roligt, och jag väntar mig att det inte blir fullt så hektiskt senare i höst.

DISC-test
Mitt resultat i DISC-testet.

Jag har läst drygt ett år på Nackademin. Det har varit en riktig resa, både tuff och rolig. Jag har fått bättre kännedom om mig själv och hur jag fungerar tillsammans med andra. Jag tror att jag har blivit bättre på att kommunicera vad jag kan och vill och jag är inte längre lika rädd för människor som är väldigt olika mig. Kanske är de bara röda? Själv är jag mest grön (89 procent), samt vardera 50 procent gul och blå.

Vad svamlar hon om nu, undrar ni. Färgerna fick vi i ett så kallat DISC-test, ett personlighetstest som görs på vissa arbetsplatser och utbildningar för att människor ska bli bättre på att samarbeta och ta tillvara varandras kompetenser och drivkrafter.

Grön – min starkaste färg – står för stabilitet. Gul står för inflytande, blå för konformitet (följsamhet) och röd för dominans.

Testet visar att jag undertrycker min gula sida när jag är med andra, mitt ”anpassade beteende”. Det skulle kunna tolkas som att jag är alltför resultatinriktad och inte riktigt vågar vara kreativ. Jag har svårt för att släppa fram min gula sida, vara den där fria konstnären som jag vill vara! Det är något att jobba med.

En annan sak som har hänt den senaste tiden är att jag har haft en kamera rakt i ansiktet under två timmar. Inte helt bekvämt. Min kollega Zandra Zernell intervjuade mig till Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen om att bredda sig från journalist till kommunikatör (ni har säkert läst att 60 procent av alla journalister vill byta jobb). Det var lite nyttigt att stå på ”den andra sidan” och vara den som svarade på frågor och fick en kamera i nyllet. I mitt DISC-test står det att jag är anspråkslös, det var väl därför jag kände mig obekväm (men det där sista lät ju inte det minsta anspråkslöst. Bor det en person med hybris härinne månne?).

Vilken är din mentala ålder?

Gammal elefant
Foto: leonardobcorrea/Pixabay

43 år. Jepp, så mycket fyller jag om två månader. För någon som är 17 fattar jag ju att det låter lastgammalt, men det är ändå lång tid kvar tills jag går i pension. Med min ojämna frilansinkomst kommer jag förmodligen aldrig  kunna sluta jobba helt.

Igår läste jag ett debattinlägg i tidningen Resumé där Erik Haglöf, vd för en rekryteringsfirma, berättade att hans företag höll på att förlora en viktig kund för att de rekommenderade kommunikationschefer i 50-årsåldern. Kunderna var nämligen enbart intresserade av personer i 38-årsåldern. Den som passerat 40 anses för gammal och den som passerat 45 är ”iskall”.

Jag har aldrig velat göra chefskarriär så personligen känner jag mig inte jätteorolig, men, som det är onekligen något väldigt skevt i det faktum att människor förväntas nå toppen av sin karriär före 40, samtidigt som de flesta fortfarande sliter med småbarn och renoveringsobjekt. Och gruppen 35 till 40 tillhör de mest stressade och utbrända alla kategorier, skriver Haglöf.

Det svider i mig när jag läser detta. Jag tänker på barnen som måste dras med sönderstressade föräldrar under sina viktigaste uppväxtår. Och jag tänker på all kraft som går förlorad.

Trots att vi är så jämlika på många sätt är vi svenskar också ett otroligt ängsligt folk. Jag tror att det handlar om vår djupt rotade svenska rädsla för att sticka ut och bryta mot normer. Vi vill följa flocken och göra som alla andra, för då kan det i alla fall inte bli fel. Ibland får jag känslan när jag träffar HR-personer att de drivs just av detta: att inte göra fel, snarare än att rekrytera en fantastisk person till en viss roll. De vill vara säkra på att de checkar alla rätta rutor, och om rutan (verklig eller outtalad) säger att personen ska vara max 38, ja då blir det så”, skriver Haglöf. Ja, läs hans text själva, den är klockren!

Rent krasst kan man alltså sammanfatta det så här: När vi är 20 är vi för oerfarna. Vid 30 är arbetsgivarna rädda för att vi ska föda barn. Och vid 40 är det för sent.

Jag hoppas att det sker en förändring, kanske i form av lagstiftning mot att fråga om folks ålder, som i USA.

En av mina bokcirkelvänner har bestämt att vi ska läsa boken Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag hade mina fördomar om dessa narcissistiska män och läser med viss skepsis, men har ändå fastnat vid ett stycke av Sigge om vår mentala ålder. Han hävdar att han mentalt är 65 år och vill sitta vid en brasa och läsa böcker. Jag tycker att det var lite roligt att tänka på; för visst har alla människor en mental ålder! I min gymnasieklass fanns till exempel en tjej som mentalt var 45 vid 16, hon borde börja känna sig mer tillfreds nu. Men vilken är min mentala ålder? Jag tror jag är 11 år, för den åldern var en så viktig brytpunkt för mig och drömmarna jag hade då lever fortfarande. Att bara sitta vid en brasa är jag nog lite för rastlös för, men att vara pensionär och inte ha så stora prestationskrav kan säkert också ha sin tjusning.

Så berätta gärna för mig – vilken är din mentala ålder?

Läs också min text om min inre 11-åring och 80-åring.

När jag skulle fylla 42 listade jag fördelarna med att vara 40+.