Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.