Reseknarkarens klimatångest

Jag längtar efter att resa mer. Komma iväg och se nya miljöer och människor, känna nya dofter, få inspiration. Jag drömmer om regnskogen, om New York, om Indien, och om att barnen ska bli stora nog att kunna följa med på äventyr. Men bortsett från en Kalifornien-resa till min svägerskas bröllop 2012 har familjen de senaste åren stannat innanför Nordens gränser och åkt tåg överallt. Eftersom jag även åker till Danmark och Norge i jobbet minst två gånger om året längtar jag efter att se något annat, något sydligare och mer exotiskt. Kroatien eller Portugal lockar. Så jag surfar runt på reseföretagens hemsidor och läser om hotell och lägenheter och flygresor, och jag tänker att alla andra flyger ju. Måste vi ensamma vara så rättskaffens när ingen annan är det?

hand framför flygplansfönster
Foto: Nata Pestune
www.suntreestudio.com (Från http://barnimages.com)

Då säger min älskade son (8,5 år): Om vi ska åka någonstans vill jag åka tåg eller bussar som går på biogas, något som inte släpper ut så mycket avgaser.

Och jag inser att jag inte kan låta bli att lyssna på ett sådant engagemang. Själv kommer jag kanske inte behöva lida så mycket av klimatförändringarna under min livstid, men för honom och hans syster, och deras eventuella barn, blir de säkert mer påtagliga. För deras skull måste jag välja tåget i år med.

Därför söker jag tips och erfarenheter från andra som har tågluffat i Europa, gärna någon som har åkt tåg till Kroatien med barn. Är det roligt eller bara jobbigt? Skriv gärna till mig på marja@marjabeckman.se.

(Nej, detta var inget blogginlägg om skrivande, men om inspiration. För övrigt är jag glad att jag idag ägnade 45 minuter åt att bearbeta mitt ofärdiga romanmanus medan sonen tränade parkour).

 

 

Förbannelsen i att alltid vara duktig flicka

Supergirl

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.

När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.

Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?

Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?

Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?

Mer läsning:

Mitt inlägg om att vara introvert

SvD:s Idagsida: ”Det är inte farligt att vara duktig flicka”

Kollega: ”Duktiga flickor blir sällan chefer”

Språkförvirring och nördig bok om översättning

I början av den här veckan var jag på en konferens i Oslo där deltagarna kom från flera olika europeiska länder. Det officiella språket var engelska, men när jag träffade svenskar och norrmän pratade jag svenska, av ren rutin. På tisdagsmorgonen, innan jag druckit kaffe, råkade jag prata svenska med en tysk och en österrikare som jag skulle intervjua. De bara skrattade, men jag kände mig en smula oprofessionell…

Det är mycket engelska i mina uppdrag just nu – artikeln som jag skriver från Oslo-konferensen är på engelska, och mitt andra uppdrag, för Rainforest Alliances svenska blogg, handlar till stor del om att översätta inlägg från de brittiska och amerikanska bloggarna till svenska.

Bokomslag: Att översätta är nödvändigt av Mall StålhammarJag läste nyligen en nördig och matnyttig bok om att arbeta som översättare, ”Att översätta är nödvändigt” av författaren och professorn i engelska Mall Stålhammar (Carlssons). I korta kapitel diskuteras allt från poesi till tekniska manualer. Boken gav en hel del nya lärdomar. Visste ni till exempel att uttrycket ”det är lättare för kamelen att komma genom ett nålsöga än den rike att komma till himlen” är felöversatt? I själva verket har det grekiska ordet kamilos (rep) förväxlats med kamelos (kamel). ”Kombinationen rep och nålsöga är visserligen inte så slående, men betydligt rimligare än kamel och nål”, skriver Mall Stålhammar.

I nyhetstexter kan det vara extra viktigt att veta varifrån vilket syfte som ligger bakom texten. En översättare bör alltså ha kunskap om bakomliggande sammanhang, skriver Mall Stålhammar. Ett exempel: ”Epitet som ’banditer/fascister/huliganer i sovjetiska, och nu även ryska texter, betyder ofta helt enkelt meningsmotståndare.”

Kontext är allt. Den som översätter litteratur kan behöva leta i andra böcker från samma tidsperiod för att få till rätt uttryck och tonläge.

Boken vänder på de flesta blad när det gäller översättning. Ett kapitel handlar om uttryck och en kul notering är: ”Vid översättning riskerar alla källspråkets klichéer att bli originella metaforer och skapa ett helt annat uttryck än det ursprungligen avsedda.”
Ja, det finns många fallgropar. Boken innehåller också flera länkar och tips på hjälpmedel för översättare. Google translate är ett hjälpmedel som hela tiden blir bättre, bland annat genom att mönster skapas av återkommande kombinationer av ord. Jag använder Google translate för att kolla att jag inte missförstått ord och uttryck, men jag måste förstås kolla noga så att inte meningarna blir helt koko. Än behövs vi människor.

En version av den här recensionen kommer också att publiceras i Tidningen Kulturen.