Varför skriver jag?

Inger Edelfeldt och Melker Garay.
Inger Edelfeldt och Melker Garay (bakifrån).

I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.

Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)

De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”

Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.

Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.

Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”

Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”

Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?

Hellre hatad än trevlig – eller?

Bokomslag Doktor GlasMan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.

När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.

Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.

En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.

Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?

Vad tror ni?

 

Att omskola en tjurig murvel

Det var en gång en uppdragsgivare som ville ha hjälp att marknadsföra sin organisation. Hen ansåg av erfarenhet att pr-folk inte är något vidare på att skriva, så hen efterlyste en journalist till uppdraget. Hen fick en journalist som kunde skriva, men på köpet fick hen en tjurig murvel som hade svårt att se problemen med negativ kritik mot organisationen.

Där uppstod en krock. Det är jag som är journalisten som vid fyllda 40 har tröttnat på att leva ur hand i mun och därför omskolar mig till kommunikatör. Något som är svårare än jag trodde, i skarpt läge. Jag ser inte kritik med pr-ögon utan med journalistögon; jaså, jaha, så kan man ju också se på saken, tänker jag. Det är klart att alla sidor ska få säga sin åsikt i frågan – det är en av grundreglerna man lär sig på journalistutbildningarna. Men uppdragsgivarna håller inte med.

Som kommunikatör ska jag vara dedikerad till organisationen som betalar mig. Jag ska kanske inte försöka sopa kritiken under mattan, men bemöta den hårdare och lyfta fram de positiva sidorna mycket mer än jag gör. Det är svårare än jag trodde, särskilt som jag med mina journalistögon tycks ha svårt att se vad som är negativ kritik och vad som bara är avvikande åsikter.

En sak är säker: jag kommer aldrig att kunna arbeta med kommunikation för en organisation vars frågor jag inte anser är viktiga.

Bör författare engagera sig i samhällsfrågor?

Boken Kallskänken av Jenny Wrangborg.
Kallskänken av Jenny Wrangborg.

När jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet under 2014 och 2015 fick vi i uppgift att diskutera författares roll i samhällsdebatten (avsnitt 1), samt att analysera en valfri dikt (avsnitt 2). Det resulterade i den här texten som jag nu dammar av eftersom en klasskamrat tyckte att jag skulle lägga den på min blogg (men jag hade ingen blogg då). Texten skrevs alltså innan Henning Mankell gick bort.

1.

Om en känd författare som Jonas Gardell twittrar om en samhällsfråga, eller om Henning Mankell åker med Ship to Gaza, ger det frågorna en skjuts uppåt i samhällsdebatten. Således har de författare som är offentliga personer ett starkt inflytande på samhället. Även debutanter kan lyfta frågor som sedan diskuteras i den allmänna debatten, till exempel Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, om en ung kvinnas erfarenheter från äldrevården, och Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, om arbetslivet på en restaurang. Särskilt Wrangborgs bok har en tydlig agenda och tar ställning för fackligt arbete. Jag upplever att boken är del av en relativt ny våg med politiska böcker. 60- och 70-talens ”plakatskrivande” har gjort att få har velat skriva litteratur som tar tydlig politisk ställning, inte förrän nu då ekonomiska klyftor, rasism och ojämlikhet börjar bli allt synligare i Sverige.

Men de författare som blir offentliga personer tar förstås en risk att också bli hatade av dem som inte delar deras åsikter. Maria Sveland är ett av de tydligaste exemplen på vilka konsekvenser ett starkt ställningstagande kan ha idag (hon har ju skrivit om hur hon blivit mordhotad åtskilliga gånger). Athena Farrokzhad är ett annat exempel på en poet som tagit ställning och retat gallfeber på politiska motståndare. För att få sådan uppmärksamhet tror jag att det krävs att en författare når ut ”i de breda folklagren” – Jenny Wrangborg har såvitt jag vet inte retat upp lika många.

När det gäller gestaltning av ett samhällsproblem tror jag att gråzonerna har blivit fler idag. På 70-talet gick det att skriva om den fete direktören som bara tänkte på pengar, men idag kräver de flesta läsare mer mångfacetterade romanpersoner. Vill vi inte veta varför direktören är ond? Inte för att hans tragiska barndom ursäktar hans beteende. Att som Beischer och Wrangborg gestalta en situation och (åtminstone i Wrangborgs fall) ett system som är uppbyggt bortom enskilda människors kontroll, är kanske effektivast.

Jag tror gestaltning är grejen. Jag sliter som ett djur med att få bort alla förklaringar som slinker in i mina texter. Jenny Wrangborgs bok har en agenda, men jag gissar att hon i första hand ville skriva sig bort från smärtan och frustrationen över sin ohållbara arbetssituation. Poesin var hennes sätt att ta makten över en situation där hon själv hade mycket lite makt. Att hon sedan skriver om facklig organisering beror på att det är hennes analys av hur hon och alla andra i hennes situation ska gå vidare, hennes sätt att ge boken ett lyckligt slut.

Kan en författare förbli intressant om hen inte tar politisk ställning? Jag är faktiskt benägen att svara nej, eller nja, på den frågan. Åsikterna, som inte behöver vara partipolitiska, men kanske tar ställning för miljön, feminism eller mänskliga rättigheter, blir en del av författarens ”cred” eller ”varumärke” som de säger i affärsvärlden. Jag försökte komma på någon bok som inte handlade så mycket om samhället och fick gå till barnboksvärlden. Kom att tänka på Katerina Janousch barnbok ”Ingrid badar”. Den handlar om lilla Ingrid som ska bada och leker i vattnet, klipper naglarna och tvättar håret. Eftersom Ingrid inte agerar med någon annan handlar boken mest om henne och inte något omgivande samhälle. Men det går säkert att tolka in samhällsaspekter även i denna bok, till exempel att man måste hålla sig ren för att samspela med andra människor?

2.

Eftersom Jenny Wrangborg dök upp i mitt huvud när jag fick dessa frågor, har jag valt en dikt ur ”Kallskänken”: ”Vi är här nu” (sidan 92–93).

Wrangborg skriver rakt och enkelt, prosalyriskt, och symboliken är lätt att tolka. Boken handlar om en ung kvinna som är kallskänka på ett kafé. Hon älskar sitt arbete och känner stark yrkesstolthet men bryts ner av hög arbetsbelastning och orimliga krav från dem som bestämmer. Wrangborg skriver om känslan av att vara utbytbar, av att jämföras med en maskin, att inte få gå på toaletten på hela dagen och höra att man är lat och otrevlig.

”Vi är här nu” är bokens sista dikt. Den är som skriven för att läsas högt, som ett brandtal.

”det är lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som ni

för vi åker inte samma buss
ni åker inte buss

lätt för er att tro att det rullar på nu,
när ni planerar för nästa utlandssemester och
en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget,
för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon,
hur orken ska räcka

lätt för er att tro…”

Och så vidare. Orden ”lätt för er att tro” upprepas retoriskt, för att förstärka budskapet. Här finns ett ”vi” och ett ”ni” och vi och ni lever i skilda världar. ”Ni” är de privilegierade vars största bekymmer tycks vara om vädret kommer att vara bra på Thailandsresan. Dessa ”ni” har dominerat mediebilden de senaste åren och jag törs påstå att ”ni” har skapat en sorts idealbild av vad vi alla ska sträva efter, men frågan är hur många ”ni” egentligen är?

Dikten slutar med en varning med stor laddning:

”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”

Wrangborg skriver om en polarisering mellan fattiga och rika, om att de fattiga rustar sig för revolution. Det sista stycket ökar pulsen, åtminstone hos mig, jag hör mullret som hon skriver om några rader tidigare:

”det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle”

Det är en effektiv dikt. Jag kan jämföra med vänsterrörelsen på 60- och 70-talet, som ofta kritiserades för att vara bortskämda medelklassungar som gjorde uppror mot sina rika föräldrar. Jag tänker på Lukas Moodysons film ”Tillsammans” där Olle Sarris överklasskille ser en ära i att göra en klassresa nedåt och vara arbetare. Jenny Wrangborgs kallskänka börjar från botten, hon har ingen möjlighet att säga upp sig och be pappa betala räkningarna om det blir tungt på jobbet. Det är därför dikten berör – den gestaltar en arbetsmarknad där individen får lära sig att hon är utbytbar och att hon ska vara tacksam för att hon får den stora äran att arbeta. Det ironiska är ju att kallskänkan verkligen gillar sitt jobb och verkligen vill arbeta som just kallskänka. En vanlig kommentar från ”ni” i dikten skulle kanske annars vara ”men leta efter ett nytt jobb då, människa”.

Jag undrar hur det kunde bli så här i samhället. Jag kan själv känna igen känslan av otillräcklighet och utbytbarhet från mina år som vikarierande journalist/redigerare på olika tidningar. I dag försöker jag överleva som egenföretagare, delvis av fri vilja eftersom jag känner mig bränd av arbetsmarknaden där pressen gör att arbetstagare tar till fulspel mot varandra för att behålla sina jobb eller positioner. Jenny Wrangborgs vision om organiserade fackförbund för tankarna hundra år tillbaka i tiden, då arbetarna kämpade på liv och död för att få rättigheter i stil med att få gå på toaletten på arbetstid. Är det dit vi är på väg?